Inte så ofta längre.

Nu när jag tänker tillbaka på min uppväxt så gör det inte lika ont längre. Inte så ofta i alla fall. Jag har på något vis lyckats ta mig vidare och kan se framför mig hur jag bygger en egen tillvaro, på mina egna villkor. Det känns skönt. Det känns skönt när ögonen tåras och jag kan ta ett djupt andetag och släppa det som har varit. Dock får jag inte luras av dessa tillfällena då allt känns bra. Det kommer komma svackor där allt känns fördjävligt och jag bara vill krypa undan och slippa allt.

Men NU, nu är det tunga och mörka borta. Jag har på egen hand rensat ut det och kan klappa mig själv på axeln.

IDAG KÄNNS DET BRA.