Förbannad.

Det bränner under ögonlocken, jag ser inget och det är kallt. Jag fryser.

Jag har just börjat läsa en bok (Vi har ju hemligheter i den här familjen) för att se hur den tjejen sm skrivit boken växt upp. Hon förklarar om hur det började för hennes mamma. Hon berättar om hur hennes mamma va innan. Hon berättar om sin familj och de glada dagar som byttes mot bråk, ångest och depressioner. Hon berättar en historia, på vissa sätt inte helt olik min egen. På andra sätt mil ifrån.

Hon berättar om hur hon saknar sin ”riktiga” mamma, den underbara person som försvann. Om hur dom älskar varann och minnen som hon saknar. Jag hade det inte så. Jag har inga minnen om en fantastisk mamma. Visst finns det bra minnen. Men de tyngs ner av alla de förstörda dagar som jag fått lida för min mammas demoner. Jag förlorade aldrig min underbara mamma, jag fick henne inte från början.

Tårarna svider i ögonen nuoch jag är förbannad. Jag är förbannad på tjejen som skrivit boken, hur kan det vara värre att älska och förlora än att aldrig ha älskat?! Vem ser hur det smärtar mig att aldrig fått uppleva det hon beskriver? Jag är förbannad på mig själv för at jag känner såhär. Det är barnsligt, det är klart att hennes smärta är lika stor som min. Ändå är jag avundsjuk. Jag skulle ge allt för att ens för en dag ha en underbar mamma. En enda dag. Att få uppleva hur det känns.

Framförallt blir jag förbannad på mamma. Hur kan hon ha gjort såhär mot mig? Jag förstår inte. Samtidigt vet jag detta inte är vad hon vill. Men om det hade betytt tillräckligt mycket hade hon väl lyckats. Lyckats sluta vända sig till sin förbannade sprit så fort en motgång dyker upp.

Men vad hjälper det att vara förbannad. Ingenting – har jag lärt mig. Men hjälplösheten är för mäktig för att vända till något annat. Och det är sånna känslor som har försatt mig i trubbel innan. Och kommer antagligen göra det igen. Inte på samma sätt, jag stjäl inte längre och jag försöker att hålla mig lugn. Men på något sätt kommer dom här känslorna att komma ikapp. Jag hoppas bara att jag får lite försprång.

Nu sitter jag här, snorar gråter och är förbannad. Jag kan inte sova, inte fortsätta läsa boken. Jag fan inte ens se mig i spegeln.

Fasaden.

 När man växer upp med stora familjehemligheter lär man sig fort att detta ska man inte tala högt om. Inte bara för att någon säger det utan för att det är enklast för en själv. Ibland. Åtminstånde trodde jag det först. Det tar sån otrolig energi och kraft att öppna sig, bryta ner de tjocka murar man så effektivt skyddar. Allt man kämpat för att gräva ner måste upp till ytan, och det svider. Det är otroligt jobbigt att behöva gå igenom alla de minnen man försökt glömma. Att få någon annan att förstå. Att försöka slippa undan mammas vrede.

Genom att gömma hemligheterna kommer man undan lättare. Man slipper konstiga frågor och man slipper folk som tycker synd om en. Och man skäms. Det är inte kul att folk vet att man kommer hem efter skolan och hittar mamma under köksbordet då och då. Av någon anledning skyddar man sin egen fiende. Det kan nog bero på att man inte vet vad som kommer hända om nån får reda på vad som pågår. Jag var ofta rädd att folk skulle fatta att min mamma var annorlunda, konstig. Jag ville inte bli retad i skolan. Jag var redan ganska blyg och osocial som liten. Det fanns ingen anledning till att spä på det. Det kan nog också bero på att jag hade ju en annan vuxen som visste. Min pappa levde ju också med henne. Han gjorde inget speciellt åt saken så jag antog väl att läget var okej.

Skydda sig själv genom att skydda sin fiende. Det är så jag har känt det under min barndom. Inte alltid men ibland. Nu vill jag skydda henne för att jag har förstått att hon inte är elak med vilje. Hon har bara hamnat fel någonstans i livet. Det betyder inte att jag inte är arg, bara att jag ändå bryr mig. Jag mår inte bättre för att hon mår dåligt. Det funkar inte så.

Att lära sig knepen för att skylta med en fin fasad tar tid. Man måste lära sig hitta på hållbara historier. Och alltid ha en backup om något plötsligt händer. Jag är en bra lögnare, det har jag fått från min mamma. Dels för att hon ljuger mycket och dels för att man måste ljuga bra för att ha en stark ogenomtränglig fasad. Ibland känns det som att jag ljuger för bra, på något sätt har jag blivit avtrubbad av att ljuga så mycket. Det är inte svårt längre och samvetet tar inte så mycket skada.

Samtidigt ogillar jag att ljuga. Nu när jag inte behöver hålla en lika bra fasad längre ljuger jag inte lika mycket även fast det är enkelt. Det är nästan tvärtom nu. Jag vill helst alltid säga exakt som det är. Jag vill inte missuppfattas eller anklagas för att undanhålla något. Ofta så uppfattas jag som rak och konsekvent i mina handlingar. Det känns bra, jag ska nog fortsätta så.

Vad är normalt?

Jag kan inte minnas första gången jag såg min mamma full. Det var en sån stor del av min barndom att jag aldrig reflekterade över att det var onormalt förrän jag var runt 6-7 kanske. Det var ju något som hon gjorde, varför skulle det inte vara så alla gjorde. Men det var det tydligen inte. Det är när man inser det som fasaden börjar byggas på. Att hålla en fasad uppe är viktigt, det blir som ett uppdrag man aldrig får glömma. Inte bara för hennes skull utan även för min egen. Det sista man vill är att folk ska kolla på en sådär som dom gör.

En sak jag minns starkt från när jag var liten är att mina föräldrar bråkade mycket. Oftast sent på kvällarna för att jag skulle sova och inte höra. Fast det är svårt att sova när personerna som ska vara en trygghet står och skriker och kastar saker i rummet bredvid. Ofta gömde jag mig under täcket och försökt stänga ljudet ute.

Det var min vardag. Som liten trodde jag att det var så livet var. När jag blev äldre trodde jag att jag var ensam om att ha det så. Nu vet jag ju bättre och förstår att det inte ska vara så. Och att det är vanligare än man tror. Vilket är sjukt. Och fel.

När jag gick i högstadiet hade jag en lärare som visste hur mitt liv såg ut. Hon brukade förklara att det inte var normalt att man som 15 åring tog hand om sin mamma som däckat någonstans. Jag brukade säga att jag var van. Det var inte så hemskt att göra det ibland. Jag hatade det, men det var så det var då. Har man sett sådant under hela sitt liv blir man inte förvånad. Man blir frustrerad, arg och besviken. Men det är ingenting ovanligt, man är van.

Vad som är onormalt och fel för en person är vardag och normalt för en annan.

Till att börja med.

Någonstans måste de ta vägen, mina tankar.

 

Så varför inte dela dom med alla som vill se en annan sorts vardag. Jag har inte på något vis en unik vardag. Det finns fler som har vuxit upp under liknande förhållanden som jag. Men för dom som inte har det är det alltid bra att berätta, för att ge en viss inblick i ett annat sorts liv.

Var ska man börja?

Jag är uppvuxen i ett hem där missbruk var en del av min vardag. Min mamma är alkoholist. Det har påverkat mig på olika sätt både positivt och negativt.

Jag tror egentligen inte att allt i livet har en mening. Inte utan att vi ger det en betydelse. Jag tror inte att allt ont för något gott med sig om man inte vänder det onda till något positivt. Jag tror att vi formar oss själva efter vad vi tillåter våra liv påverkas av. Vissa saker är mer eller mindre oundvikliga men det är inte de stora sakerna jag menar. Jag menar det små detaljerna som vi måste ta ställning till. Man har valet att styra över sin egen person, och det är vad jag väljer att göra just nu. 

Jag tänker från och med nu skriva ner delar av mitt liv och de saker som har hänt mig. Jag väljer att visa mina svaga stunder. Och jag vill visa att det oftast finns många val och alternativ.