Jag är inte alltid så tuff som jag verkar, jag har bara tränat mig själv i konsten att verka som att allt rinner av mig som vatten. Jag vet inte om det har hjälpt mig eller bara gjort mig till en väldigt förstörd människa. När jag blir sårad så är min första reaktion ALLTID ilska. Jag vill hämnas direkt, jag vill att den andra personen ska känna hur jag känner. Varför ska jag lida när någon annan gjort fel? Nu när jag tänker på det är det helt sjukt.
Jag är fan sjuk i huvudet som reagerar så. Att gå på offensiven direkt och sedan brista inuti utan att kunna visa det för någon. Jag gråter inte när någon ser.
Men jag gråter nu.
Nu när jag tänker på mitt skeva jävla liv som efter 24 år inte verkat läka mig eller göra mig till den personen jag ville bli. Och allt är mitt eget fel. Jag hade kunnat välja att släppa in de som ville hjälpa mig, de som brydde sig men på något sätt stängde jag av.
Jag ville bli en snäll och omtyckt person med en familj och som var lycklig. Jag ville vara någon som folk ville öppna sig för och som vågade göra det själv. Istället blev jag en cynisk person, förvisso helt jävla galet lojal men ändå har jag svårt att öppna mig och låta folk komma nära. Jag har aldrig lärt mig hur man pratar om de svåra sakerna, hur man talar om känslor eller vågat vara sårbar.
Jag har vid mindre än en handfull tillfällen i hela mitt liv sagt jag älskar dig till någon. Det tar emot något så enormt för när jag väl älskar någon fylls jag av skräck. Jag är livrädd att krossas av mina egna känslor. Det enda jag vill säga är exakt hur jag känner men det enda jag får ur mig är en tyst viskning som ingen hör.
Hur läker jag mig själv? Hur blir jag den personen jag vill vara – hur blir jag den positiva människan som aldrig har långt till skratt eller sprudlar av energi?
De kallar mig maskros. 