De senaste veckorna har jag inte alls varit på topp, jag känner mig tung. Jag känner ingen energi och viljan att göra saker i skolan och på jobbet finns inte som det brukar. Det finns inget driv. På morgonen vill jag bara ligga kvar i sängen och slippa möta världen. Allt är stabilt och skönt här inne i min lägenhet. Ingen ser och hör.
Fysiskt är det också tufft. Man släpar sig fram och vill bara få vara stilla. Magen gör uppror och jag kan inte äta ordentligt. Jag vill få komma i balans – kroppen måste få synka med psyket och tvärtom. Det känns som att jag inte hinner med riktigt.
Just idag insåg jag att en del av tyngden kan vara sorg. Gammal sorg som bubblar upp till ytan och tar plats. De säger att det är en process och det stämmer nog. Jag har ju aldrig sörjt min pappa, jag vet inte hur. Jag saknar att ha honom men minns knappt hur det var. Och sedan en av mina närmsta vänner gick bort 2006 har det varit perioder då allt känns skit. Sånna har jag ju förstås haft innan också men på ett annat sätt. Den här smärtan är annorlunda mot den som min mamma orsakar eller när min pappa dog.
Den här smärtan ligger närmre på något sätt, jag hatar den men den är det jag har kvar. När det gör som mest ont så finns Hon nära, riktigt nära. Jag fruktar den dagen då jag inte känner något längre – då känns det som att hon glömts bort, förpassats till det förflutna. Min sorg för henne är vacker och av kärlek. Ett riktigt vänskapsband försvinner inte – aldrig.
Saknaden är fruktansvärd. Skulden också. Det var förstås inte mitt fel att olyckan inträffade och ingen av de andra som var där bär heller någon direkt skuld. Däremot så finns skuldkänslorna där och bränner inom en. Varför hon, varför gjorde vi inte annorlunda, varför blev det såhär?
Jag vet att den här perioden kommer gå över – det gör de alltid. Det kommer kännas bra igen. Men man måste få må dåligt också annars går det inte. Alla har svackor, djupa eller inte, men vi har dem.
De kallar mig maskros. 