Fasaden.

 När man växer upp med stora familjehemligheter lär man sig fort att detta ska man inte tala högt om. Inte bara för att någon säger det utan för att det är enklast för en själv. Ibland. Åtminstånde trodde jag det först. Det tar sån otrolig energi och kraft att öppna sig, bryta ner de tjocka murar man så effektivt skyddar. Allt man kämpat för att gräva ner måste upp till ytan, och det svider. Det är otroligt jobbigt att behöva gå igenom alla de minnen man försökt glömma. Att få någon annan att förstå. Att försöka slippa undan mammas vrede.

Genom att gömma hemligheterna kommer man undan lättare. Man slipper konstiga frågor och man slipper folk som tycker synd om en. Och man skäms. Det är inte kul att folk vet att man kommer hem efter skolan och hittar mamma under köksbordet då och då. Av någon anledning skyddar man sin egen fiende. Det kan nog bero på att man inte vet vad som kommer hända om nån får reda på vad som pågår. Jag var ofta rädd att folk skulle fatta att min mamma var annorlunda, konstig. Jag ville inte bli retad i skolan. Jag var redan ganska blyg och osocial som liten. Det fanns ingen anledning till att spä på det. Det kan nog också bero på att jag hade ju en annan vuxen som visste. Min pappa levde ju också med henne. Han gjorde inget speciellt åt saken så jag antog väl att läget var okej.

Skydda sig själv genom att skydda sin fiende. Det är så jag har känt det under min barndom. Inte alltid men ibland. Nu vill jag skydda henne för att jag har förstått att hon inte är elak med vilje. Hon har bara hamnat fel någonstans i livet. Det betyder inte att jag inte är arg, bara att jag ändå bryr mig. Jag mår inte bättre för att hon mår dåligt. Det funkar inte så.

Att lära sig knepen för att skylta med en fin fasad tar tid. Man måste lära sig hitta på hållbara historier. Och alltid ha en backup om något plötsligt händer. Jag är en bra lögnare, det har jag fått från min mamma. Dels för att hon ljuger mycket och dels för att man måste ljuga bra för att ha en stark ogenomtränglig fasad. Ibland känns det som att jag ljuger för bra, på något sätt har jag blivit avtrubbad av att ljuga så mycket. Det är inte svårt längre och samvetet tar inte så mycket skada.

Samtidigt ogillar jag att ljuga. Nu när jag inte behöver hålla en lika bra fasad längre ljuger jag inte lika mycket även fast det är enkelt. Det är nästan tvärtom nu. Jag vill helst alltid säga exakt som det är. Jag vill inte missuppfattas eller anklagas för att undanhålla något. Ofta så uppfattas jag som rak och konsekvent i mina handlingar. Det känns bra, jag ska nog fortsätta så.