Förbannad.

Det bränner under ögonlocken, jag ser inget och det är kallt. Jag fryser.

Jag har just börjat läsa en bok (Vi har ju hemligheter i den här familjen) för att se hur den tjejen sm skrivit boken växt upp. Hon förklarar om hur det började för hennes mamma. Hon berättar om hur hennes mamma va innan. Hon berättar om sin familj och de glada dagar som byttes mot bråk, ångest och depressioner. Hon berättar en historia, på vissa sätt inte helt olik min egen. På andra sätt mil ifrån.

Hon berättar om hur hon saknar sin ”riktiga” mamma, den underbara person som försvann. Om hur dom älskar varann och minnen som hon saknar. Jag hade det inte så. Jag har inga minnen om en fantastisk mamma. Visst finns det bra minnen. Men de tyngs ner av alla de förstörda dagar som jag fått lida för min mammas demoner. Jag förlorade aldrig min underbara mamma, jag fick henne inte från början.

Tårarna svider i ögonen nuoch jag är förbannad. Jag är förbannad på tjejen som skrivit boken, hur kan det vara värre att älska och förlora än att aldrig ha älskat?! Vem ser hur det smärtar mig att aldrig fått uppleva det hon beskriver? Jag är förbannad på mig själv för at jag känner såhär. Det är barnsligt, det är klart att hennes smärta är lika stor som min. Ändå är jag avundsjuk. Jag skulle ge allt för att ens för en dag ha en underbar mamma. En enda dag. Att få uppleva hur det känns.

Framförallt blir jag förbannad på mamma. Hur kan hon ha gjort såhär mot mig? Jag förstår inte. Samtidigt vet jag detta inte är vad hon vill. Men om det hade betytt tillräckligt mycket hade hon väl lyckats. Lyckats sluta vända sig till sin förbannade sprit så fort en motgång dyker upp.

Men vad hjälper det att vara förbannad. Ingenting – har jag lärt mig. Men hjälplösheten är för mäktig för att vända till något annat. Och det är sånna känslor som har försatt mig i trubbel innan. Och kommer antagligen göra det igen. Inte på samma sätt, jag stjäl inte längre och jag försöker att hålla mig lugn. Men på något sätt kommer dom här känslorna att komma ikapp. Jag hoppas bara att jag får lite försprång.

Nu sitter jag här, snorar gråter och är förbannad. Jag kan inte sova, inte fortsätta läsa boken. Jag fan inte ens se mig i spegeln.