Inte så konstigt.

Efter att ha levt sitt liv med vissa förutsättningar och miljöer, upplevt diverse destruktiva och rentav farliga situationer, ljugit, gömt sig, tampats med sig själv och andra – efter det så är det inte så konstigt att man inte alltid mår bra. Varken psykiskt eller fysiskt.

Just nu mår jag psykiskt väldigt bra. Jag har aldrig haft sådan distans till min mammas missbruk som jag har nu, vilket känns oerhört betryggande på många sätt. Fysiskt däremot märker jag hur min kropp har tagit stryk av all stress och alla turer mitt liv ha tagit. För några år sedan hade jag problem med ständig huvudvärk, spända axlar och rygg. Jag gick omkring med konstant uppdragna axlar och fick därmed problem med nacken. Denna hållning kom av att jag hela tiden var på helspänn och den liknar lite att ligga i fosterställning, det är tryggt. Att inte kunna slappna av tär på en. Det är kanske inte det man tänker på i första hand men kroppen mår inte bra av att leva i ständig oro och stress. Det låter självklart men det är inget som man åtgärdar först, dock är det ofta en kvarleva av hur man har mått som man sedan får dras med.

Magatarr, rygg och nackproblem, huvudvärk och dålig koncentrationsförmåga. Det är min kvarleva av uppväxten. Fysiskt i alla fall. Psykiskt har jag en rad andra  reliker (alla är dock inte negativa) – kort stubin, rädsla för att misslyckas och tillitsproblem är några. Envisheten, självständigheten, ”jävlaranamma” och oförmågan att bli trampad på är några andra, dessa kan jag tacka min mamma för. Genom att hon så många gånger försökt ‘sätta dit’ mig har jag lärt mig en hel del.

Jag försöker ständigt hitta de positiva delarna av hur min uppväxt format mig. Gör jag inte det kommer en mörk, tung bitterhet att ta över mig och jag kommer endast kunna avsky och hata. Det är inget jag vill.