Mjuk som sten och hård som bomull.

Jag är inte alltid så tuff som jag verkar, jag har bara tränat mig själv i konsten att verka som att allt rinner av mig som vatten. Jag vet inte om det har hjälpt mig eller bara gjort mig till en väldigt förstörd människa. När jag blir sårad så är min första reaktion ALLTID ilska. Jag vill hämnas direkt, jag vill att den andra personen ska känna hur jag känner. Varför ska jag lida när någon annan gjort fel? Nu när jag tänker på det är det helt sjukt.

Jag är fan sjuk i huvudet som reagerar så. Att gå på offensiven direkt och sedan brista inuti utan att kunna visa det för någon. Jag gråter inte när någon ser.

Men jag gråter nu.

Nu när jag tänker på mitt skeva jävla liv som efter 24 år inte verkat läka mig eller göra mig till den personen jag ville bli. Och allt är mitt eget fel. Jag hade kunnat välja att släppa in de som ville hjälpa mig, de som brydde sig men på något sätt stängde jag av.

Jag ville bli en snäll och omtyckt person med en familj och som var lycklig. Jag ville vara någon som folk ville öppna sig för och som vågade göra det själv. Istället blev jag en cynisk person, förvisso helt jävla galet lojal men ändå har jag svårt att öppna mig och låta folk komma nära. Jag har aldrig lärt mig hur man pratar om de svåra sakerna, hur man talar om känslor eller vågat vara sårbar.

Jag har vid mindre än en handfull tillfällen i hela mitt liv sagt jag älskar dig till någon. Det tar emot något så enormt för när jag väl älskar någon fylls jag av skräck. Jag är livrädd att krossas av mina egna känslor. Det enda jag vill säga är exakt hur jag känner men det enda jag får ur mig är en tyst viskning som ingen hör.

Hur läker jag mig själv? Hur blir jag den personen jag vill vara – hur blir jag den positiva människan som aldrig har långt till skratt eller sprudlar av energi?

Hur hanterar jag mig själv?

Jag är född med ett hett temperament, eller så har jag utvecklat det under åren med min mamma. Det är från henne jag fått det. Jag kan väldigt fort brusa upp för att sedan lugna mig och komma till sans. Oftast är jag väldigt realistisk, nästan cynisk, och ser allt ur ett logiskt och objektivt perspektiv. Men ibland när något berör mig och jag ser hur fel något står till så kan jag bli som en tickande bomb. Jag sansar mig så långt det går men tillslut måste frustrationen komma ut. Här har jag fortfarande en bit att gå. Jag måste lära mig att vända den här frustrationen till något jag kan använda på ett kreativt sätt. Kanske jag borde börja träna eller skriva mer.

Min mamma har nog aldrig lärt sig hur hennes temperament fungerar, hon blir fortfarande vansinnig och får massiva utbrott där allt i hennes väg flyger kors och tvärs. Jag minns särskilt en gång när vi satt och åt och vi började gräla över nåt och samtliga saker på bordet – inklusive stekpannan och det öppna juicepaketet – flög över hela huset och med några decimeter missade panoramafönstren på andra sidan rummet.

Dit vill jag aldrig komma, jag måste lära mig behärskning. Jag ska ha kontroll över mina impulser – inte tvärtom! Mitt lynne får inte styra mig.. Hur detta ska går till vet jag inte men fan i mig att jag ska komma på det!!

Det har ju varit bättre.

De senaste veckorna har jag inte alls varit på topp, jag känner mig tung. Jag känner ingen energi och viljan att göra saker i skolan och på jobbet finns inte som det brukar. Det finns inget driv. På morgonen vill jag bara ligga kvar i sängen och slippa möta världen. Allt är stabilt och skönt här inne i min lägenhet. Ingen ser och hör.

Fysiskt är det också tufft. Man släpar sig fram och vill bara få vara stilla. Magen gör uppror och jag kan inte äta ordentligt. Jag vill få komma i balans – kroppen måste få synka med psyket och tvärtom. Det känns som att jag inte hinner med riktigt.

Just idag insåg jag att en del av tyngden kan vara sorg. Gammal sorg som bubblar upp till ytan och tar plats. De säger att det är en process och det stämmer nog. Jag har ju aldrig sörjt min pappa, jag vet inte hur. Jag saknar att ha honom men minns knappt hur det var. Och sedan en av mina närmsta vänner gick bort 2006 har det varit perioder då allt känns skit. Sånna har jag ju förstås haft innan också men på ett annat sätt. Den här smärtan är annorlunda mot den som min mamma orsakar eller när min pappa dog.

Den här smärtan ligger närmre på något sätt, jag hatar den men den är det jag har kvar. När det gör som mest ont så finns Hon nära, riktigt nära. Jag fruktar den dagen då jag inte känner något längre – då känns det som att hon glömts bort, förpassats till det förflutna. Min sorg för henne är vacker och av kärlek. Ett riktigt vänskapsband försvinner inte – aldrig.

Saknaden är fruktansvärd. Skulden också. Det var förstås inte mitt fel att olyckan inträffade och ingen av de andra som var där bär heller någon direkt skuld. Däremot så finns skuldkänslorna där och bränner inom en. Varför hon, varför gjorde vi inte annorlunda, varför blev det såhär?

Jag vet att den här perioden kommer gå över – det gör de alltid. Det kommer kännas bra igen. Men man måste få må dåligt också annars går det inte. Alla har svackor, djupa eller inte, men vi har dem.

 

4 604 017.

Så många säger statistiken påverkas av alkoholens mörka baksida.

Det är varannan svensk. Det är helt sjukt att varannan svensk lider av konsekvenserna från alkoholister. Hälften av mina kompisar, halva klassen och varannan hand man skakar. Varför är det så? Varför ska alla dessa människor behöva må dåligt?

Jag har perioder då jag mår riktigt riktigt dåligt. Varför är oklart men jag tror att det kan vara en rad olika saker som spelar in. Oftast är det stress och prestationsångest som trycker på. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och måste klara allt som jag tar mig för. Tanken att om någon annan klarar av något så varför inte jag, kan han så kan jag. Jag tar på mig mycket saker att göra, hellre för mycket i kalendern än för lite. Det är rätt jobbigt att vara uppbokad när man når en svacka.

När det är riktigt dåligt kan det vara i veckor, till och från, både det att jag är psykiskt utmattad och mår fysiskt dåligt. Magen funkar inte som den ska och man kan inte äta och få i sig energi. Jag har en sån dipp nu, ja mår dåligt varje dag, fysiskt, och det tär på en. Det är riktigt energikrävande att försöka hinna med allt som händer runt omkring.

Det finns dagar då man knappt tar sig ur sängen och verkligen inte känner sig kapabel att göra någonting annat än att ligga ner, titta och andas. Apati nästan. De dagarna är krävande det är då man måste låta sig själv må dåligt i en dag, släppa taget och inse att det blir bättre sen. Jag låter mig hellre att må fruktansvärt dåligt en dag eller två för att sedan repa mig och komma tillbaka. Det är viktigt att kunna släppa fram de känslor som ligger till grund för allt som snurrar runt i huvudet, i livet.

Jag tänker inte påstå att det är på grund av mammas dryckesvanor som jag mår dåligt nu. Som jag sa innan så är det många saker som väger in, däremot så vet jag att det har en stor del i detta.

Det är så jävla dumt att människor, och särskilt barn ska må dåligt i onödan.

Vad i helvete är felet?!

Vad det för jävla fel på socialtjänsten i det här landet?

Jag kollar nu på Uppdrag Granskning om fallet Rosanna. En liten tjej som blev såld till äldre män av två tjejer på 19 och 17 år. Stackars lilla tjej på 14 år som inte visste bättre och var rädd. Soc får ett flertal larm från olika personer, däribland hennes pappa och även kuratorer på hennes skola, men gör ingenting åt saken. Inte ens ett samtal eller hembesök hos flickan görs – ärendet ansågs inte vara akut eller eskalerande. Hur kan detta ske?

Nu sitter de ansvariga med tom blick och kan inte förmå sig att be om ursäkt till offret, säga henne hur ledsna de är över vad som hänt henne och hur dåligt alltihop skötts. En persons liv ska behöva gå i spillror för att några lata idioter dels på soc men även hos polisen och åklagarmyndigheter som inte orkar eller vill bry sig. Vad tänker man som myndighetsperson när man åsidolägger ett ärende om barn som råkar illa ut utan att utreda saken?

Jag har förvisso aldrig råkat ut för det som Rosanna men jag känner igen passiviteten hos de sociala myndigheterna. När min mamma en gång lämnade mig ensam och vägrade berätta var hon åkte trodde de att jag ljög – för att min mamma sa att jag talade osanning. Min handläggare, alltså personen som ska stå på min sida och lyssna till min berättelse, skiter fullständigt i vad jag säger och tar min mammas parti.

Det som egentligen hade hänt var ointressant och det väsentliga var att jag var i trotsåldern, det var förklaringen till hela situationen. Att få höra att jag inte bara var löjlig och trotsig utan att jag ljög om min hemsituation var kanske inte det roligaste. Det var inte heller något som gjorde att jag kände större tillit till myndigheter. Detta ledde även till att jag fick en annan syn till hur jag skulle ta hand om mig själv, jag kunde inte lita på de som borde gjort det utan fick köra mitt eget race. Jag var 15 år.

Inte så ofta längre.

Nu när jag tänker tillbaka på min uppväxt så gör det inte lika ont längre. Inte så ofta i alla fall. Jag har på något vis lyckats ta mig vidare och kan se framför mig hur jag bygger en egen tillvaro, på mina egna villkor. Det känns skönt. Det känns skönt när ögonen tåras och jag kan ta ett djupt andetag och släppa det som har varit. Dock får jag inte luras av dessa tillfällena då allt känns bra. Det kommer komma svackor där allt känns fördjävligt och jag bara vill krypa undan och slippa allt.

Men NU, nu är det tunga och mörka borta. Jag har på egen hand rensat ut det och kan klappa mig själv på axeln.

IDAG KÄNNS DET BRA.

Inte så konstigt.

Efter att ha levt sitt liv med vissa förutsättningar och miljöer, upplevt diverse destruktiva och rentav farliga situationer, ljugit, gömt sig, tampats med sig själv och andra – efter det så är det inte så konstigt att man inte alltid mår bra. Varken psykiskt eller fysiskt.

Just nu mår jag psykiskt väldigt bra. Jag har aldrig haft sådan distans till min mammas missbruk som jag har nu, vilket känns oerhört betryggande på många sätt. Fysiskt däremot märker jag hur min kropp har tagit stryk av all stress och alla turer mitt liv ha tagit. För några år sedan hade jag problem med ständig huvudvärk, spända axlar och rygg. Jag gick omkring med konstant uppdragna axlar och fick därmed problem med nacken. Denna hållning kom av att jag hela tiden var på helspänn och den liknar lite att ligga i fosterställning, det är tryggt. Att inte kunna slappna av tär på en. Det är kanske inte det man tänker på i första hand men kroppen mår inte bra av att leva i ständig oro och stress. Det låter självklart men det är inget som man åtgärdar först, dock är det ofta en kvarleva av hur man har mått som man sedan får dras med.

Magatarr, rygg och nackproblem, huvudvärk och dålig koncentrationsförmåga. Det är min kvarleva av uppväxten. Fysiskt i alla fall. Psykiskt har jag en rad andra  reliker (alla är dock inte negativa) – kort stubin, rädsla för att misslyckas och tillitsproblem är några. Envisheten, självständigheten, ”jävlaranamma” och oförmågan att bli trampad på är några andra, dessa kan jag tacka min mamma för. Genom att hon så många gånger försökt ‘sätta dit’ mig har jag lärt mig en hel del.

Jag försöker ständigt hitta de positiva delarna av hur min uppväxt format mig. Gör jag inte det kommer en mörk, tung bitterhet att ta över mig och jag kommer endast kunna avsky och hata. Det är inget jag vill.

Skillnader.

När jag var liten hade jag i stort sett allt en lite tjej hade kunnat drömma om. Det var inte många leksaker som saknades och jag hade alla de bästa  böckerna. Jag kunde läa och skriva tidigt, mate var inget större problem och skolan gick som vanligt. Det var mycket som såg väldigt vanligt ut, förutom att jag hade nya kläder väldigt ofta och jag kunde visa upp mina nya prylar. Utöver det fanns inte mycket att skryta med.

Inga trevliga middagar med familjens vänner, inga underbara sommarkvällar vid varken havet eller sjön. Inte så mycket trevligt alls. Oftast var det bråk och otrevligheter som man mötte vid dörren. Underbara middagar fick vänta tills jag hittade mina egna nära vänner, långt senare.

När man är liten eller ung så har insikten om hur livet verkligen går till inte riktigt slagit till än. Man tror att livet bestäms av andra, föräldrar eller andra myndighetspersoner. Idag vet jag att ingen annan än jag själv bestämmer över min framtid. Jag har all rätt och alla möjligheter att nå mina mål. Det är dock inte alltid så enkelt. Ofta har jag blilvit motarbetad av de som ska stå på min sida. Detta är inget vidare men om man kan ta sig förbi det är vägen fortfarande lång men inte oändlig.

Det blir nog inte mer än så ikväll.

Förbannad.

Det bränner under ögonlocken, jag ser inget och det är kallt. Jag fryser.

Jag har just börjat läsa en bok (Vi har ju hemligheter i den här familjen) för att se hur den tjejen sm skrivit boken växt upp. Hon förklarar om hur det började för hennes mamma. Hon berättar om hur hennes mamma va innan. Hon berättar om sin familj och de glada dagar som byttes mot bråk, ångest och depressioner. Hon berättar en historia, på vissa sätt inte helt olik min egen. På andra sätt mil ifrån.

Hon berättar om hur hon saknar sin ”riktiga” mamma, den underbara person som försvann. Om hur dom älskar varann och minnen som hon saknar. Jag hade det inte så. Jag har inga minnen om en fantastisk mamma. Visst finns det bra minnen. Men de tyngs ner av alla de förstörda dagar som jag fått lida för min mammas demoner. Jag förlorade aldrig min underbara mamma, jag fick henne inte från början.

Tårarna svider i ögonen nuoch jag är förbannad. Jag är förbannad på tjejen som skrivit boken, hur kan det vara värre att älska och förlora än att aldrig ha älskat?! Vem ser hur det smärtar mig att aldrig fått uppleva det hon beskriver? Jag är förbannad på mig själv för at jag känner såhär. Det är barnsligt, det är klart att hennes smärta är lika stor som min. Ändå är jag avundsjuk. Jag skulle ge allt för att ens för en dag ha en underbar mamma. En enda dag. Att få uppleva hur det känns.

Framförallt blir jag förbannad på mamma. Hur kan hon ha gjort såhär mot mig? Jag förstår inte. Samtidigt vet jag detta inte är vad hon vill. Men om det hade betytt tillräckligt mycket hade hon väl lyckats. Lyckats sluta vända sig till sin förbannade sprit så fort en motgång dyker upp.

Men vad hjälper det att vara förbannad. Ingenting – har jag lärt mig. Men hjälplösheten är för mäktig för att vända till något annat. Och det är sånna känslor som har försatt mig i trubbel innan. Och kommer antagligen göra det igen. Inte på samma sätt, jag stjäl inte längre och jag försöker att hålla mig lugn. Men på något sätt kommer dom här känslorna att komma ikapp. Jag hoppas bara att jag får lite försprång.

Nu sitter jag här, snorar gråter och är förbannad. Jag kan inte sova, inte fortsätta läsa boken. Jag fan inte ens se mig i spegeln.

Fasaden.

 När man växer upp med stora familjehemligheter lär man sig fort att detta ska man inte tala högt om. Inte bara för att någon säger det utan för att det är enklast för en själv. Ibland. Åtminstånde trodde jag det först. Det tar sån otrolig energi och kraft att öppna sig, bryta ner de tjocka murar man så effektivt skyddar. Allt man kämpat för att gräva ner måste upp till ytan, och det svider. Det är otroligt jobbigt att behöva gå igenom alla de minnen man försökt glömma. Att få någon annan att förstå. Att försöka slippa undan mammas vrede.

Genom att gömma hemligheterna kommer man undan lättare. Man slipper konstiga frågor och man slipper folk som tycker synd om en. Och man skäms. Det är inte kul att folk vet att man kommer hem efter skolan och hittar mamma under köksbordet då och då. Av någon anledning skyddar man sin egen fiende. Det kan nog bero på att man inte vet vad som kommer hända om nån får reda på vad som pågår. Jag var ofta rädd att folk skulle fatta att min mamma var annorlunda, konstig. Jag ville inte bli retad i skolan. Jag var redan ganska blyg och osocial som liten. Det fanns ingen anledning till att spä på det. Det kan nog också bero på att jag hade ju en annan vuxen som visste. Min pappa levde ju också med henne. Han gjorde inget speciellt åt saken så jag antog väl att läget var okej.

Skydda sig själv genom att skydda sin fiende. Det är så jag har känt det under min barndom. Inte alltid men ibland. Nu vill jag skydda henne för att jag har förstått att hon inte är elak med vilje. Hon har bara hamnat fel någonstans i livet. Det betyder inte att jag inte är arg, bara att jag ändå bryr mig. Jag mår inte bättre för att hon mår dåligt. Det funkar inte så.

Att lära sig knepen för att skylta med en fin fasad tar tid. Man måste lära sig hitta på hållbara historier. Och alltid ha en backup om något plötsligt händer. Jag är en bra lögnare, det har jag fått från min mamma. Dels för att hon ljuger mycket och dels för att man måste ljuga bra för att ha en stark ogenomtränglig fasad. Ibland känns det som att jag ljuger för bra, på något sätt har jag blivit avtrubbad av att ljuga så mycket. Det är inte svårt längre och samvetet tar inte så mycket skada.

Samtidigt ogillar jag att ljuga. Nu när jag inte behöver hålla en lika bra fasad längre ljuger jag inte lika mycket även fast det är enkelt. Det är nästan tvärtom nu. Jag vill helst alltid säga exakt som det är. Jag vill inte missuppfattas eller anklagas för att undanhålla något. Ofta så uppfattas jag som rak och konsekvent i mina handlingar. Det känns bra, jag ska nog fortsätta så.